Det förekommer cookies på alicestenlof.com. Genom att fortsätta läsa på alicestenlof.com godkänner du detta. Läs mer om cookies här.

14:00 | October 23, 2016

Help me out!

​Nu kommer ett av dessa inlägg som jag själv hatar. Som jag antar kommer i samband med hösten och mörker. Jag känner verkligen att det varit kul att blogga det senaste och att jag haft flyt med inspiration. Men de senaste dagarna har det stått helt stilla. Jag hatar själv att läsa sådana här inlägg på andras bloggar eftersom alla bloggar om det de själva vill blogga om, just för att det är hela poängen med bloggar, haha. Men nu känner jag att jag måste fråga er en gång för alla – varför läser ni min blogg? Vad gillar ni att läsa och vad vill ni se mer av?

Är tacksam för all hjälp och inspiration jag få!

Puss❤

28 kommentarer



19:16 | October 9, 2016

“Jag har fastnat”

“Jag har fastnat.

När inte ens kyssar av den jag är kär i ger mig ett lyckorus.

När ett lyckligt besked blir som vilket besked som helst.

När årstiderna ändras men jag inte ens kan förmå mig att reflektera över hur vackert det är med de skiftande färgerna i trädens toppar.

När livet visas i gråskalor framför ögonen på mig och dagarna bara flyter ihop.

Allt som i tidigare fall gjort mig tacksam över livet, inte längre lyfter den tyngd som ligger över mitt bröst.

Jag tänker tankar som bygger på att jag bara ska ta mig igenom dagen.

Hur jag destruktivt söker ett rus för att känna någonting alls, om ens för en kort stund.

Jag har fastnat och jag vet inte hur jag ska ta mig ur.

Känslan av att vara vilse i allt som alla andra verkar reda ut ganska så okomplicerat.

Jag har ingen aning hur jag tar mig härifrån och jag vet inte om jag någonsin kommer att göra det.

Jag undrar när allt ska gå min väg och när det ska lösa sig för min del också.

Tänk att få vara trygg i känslan av att bara vara mig själv och att därefter kommer alla pusselbitar falla på plats.

Slippa se min spegelbild och avsky det som presenteras framför mig.

Slippa höra min röst och irriteras över hur klumpigt orden kommer ut.

Jag undrar hur alla andra tar sig genom livet med sådan självklarhet.

Jag vill veta att det löser sig för min del också.”

– en gammal text jag skrev en sen kväll.

7 kommentarer



14:00 | September 11, 2016

En osammanhängande text om besvarad kärlek

Titt som tätt händer det. Jag skriver några smöriga rader om denna killen.

När denna texten klottras ner ligger jag ensam i vår gemensamma säng i vår gemensamma lägenhet. Bara den känslan är helt sjuk! Jag har hittat en kille som varje dag vill vakna bredvid mig, ta en kaffe med mig och som samtalsämnena aldrig tar slut med. Han som pussar mig på pannan, håller mig om nätterna och lyssnar på mitt babbel om livets orättvisor in i småtimmarna.

Det krävs ibland att man behöver pausa mitt i allt och vara utan för att verkligen förstå vad det faktiskt är man har. I detta fall är det jag har i Stockholm och jag ska somna utan honom.

Det blir genast väldigt lätt för mig att inse vilken stor del han är av mig och den jag är. Vilket tomrum som uppstår vid hans frånvaro.

Jag kan inte riktigt beskriva känslan i magen när han kliver in genom dörren efter en dag på jobbet utan att jämföra mig själv som tioåring påväg in till Liseberg. DOM fjärilarna i magen jag hade då, får jag nu varje dag?

Det blir väldigt lätt att försköna ett förhållande när man är såhär kär som jag är. Som att jag bara berättar de bra bitarna för att det ska se bra ut utåt. Jag kan därmed erkänna att början av denna kärlekshistoria var minst sagt en bergochdalbana med svartsjuka, distans och nätter på akuten (literally).

Men vi har landat och vuxit upp tillsammans på ett sätt som jag tror inte många gör. Han har tröstat mig när skolan var som värst, han har sett mig ta studenten, körkort, resa, starta blogg, ja ALLT. Han har funnits där under så många viktiga stunder i mitt liv och jag är evigt tacksam för det. Det är så fint.

Så nu är vi sambos och lever i en lyckobubbla. Han får mig att fnissa och är verkligen den bästa människan jag vet. Utan att överdriva min bästa bästa bästa vän. Han som får mig att skratta lika mycket på dansgolvet klockan fyra på morgonen som hemma i soffan en söndagkväll.

Men vet ni vad? Om jag får vara lite egocentrisk för en stund.

Vet ni vad det absolut bästa med denna kille som jag hyllar så väldigt är?

Det är sättet han ser på mig. Hur stolt han är över mig och hur det lyser i hans ögon när han försöker få mig att förstå det. Hur han lägger en arm om mig på krogen för att visa att jag är hans och hur han presenterar mig för alla hans kompisar. Han får mig att känna mig så himla viktig. Som att jag är den viktigaste människan i världen för honom.

Han är så stolt över mig att jag blir stolt över mig själv. Han tror på mig så mycket att jag börjar tro på mig själv.

Ibland intalar jag mig att jag råkat hitta världens snällaste kille som får mig att känna såhär men jag vet att det inte är det det handlar om. Det handlar om att han är kär i mig också.

17 kommentarer



19:05 | August 9, 2016

Börja med youtube?

Den senaste tiden har jag suttit fastklistrad framför datorn med youtube som förstasida. Är besatt av mukbangs, vloggar, Q/A, ja allt. Det slog mig idag att jag verkligen hade velat testa på youtube och liksom uppdatera mer frekvent för att se hur det går. Vad tror ni? Har ni några speciella videos ni hade velat se först? Borde jag försöka filma nu under way out west eller ska jag filma när allt inte är så hektiskt. Kanske när jag åker utomlands med Philip nästa vecka? Let me know!! Är detta en bra idé eller ett stort nej?

Ni är bäst!!

19 kommentarer