Det förekommer cookies på alicestenlof.com. Genom att fortsätta läsa på alicestenlof.com godkänner du detta. Läs mer om cookies här.

17:13 | October 13, 2017

Köpa lägenhet tillsammans?

Jag ska vara lite ärlig med er här nu.

Sedan jag flyttade till Stockholm så har boende varit väldigt tillfälligt. Jag började med att flytta ihop med Klara som jag inte kände sedan innan, in i en lägenhet på 40 kvm med en hyra på 14 tusen kronor. När jag flyttade upp hade jag i tre månader inget jobb eller inkomst. Bloggen har först på de senaste blivit aktuell som en av mina största inkomstkällor efter att jag startat eget.

Jag hade alltså ingen inkomst, ingen trygghet och en hyra på 7.000 kronor att klara av under mina första månader i Stockholm. Jag levde på idén om att jag älskar det jag gör och att det en dag kommer vara värt allt. Jag börjar mer och mer känna att så var fallet.

Efter fyra månader hade jag tillslut skaffat jobb och min pojkvän flyttade upp för att bo tillsammans med mig i Stockholm. Vi behövde hitta någonting som både han och jag tyckte var värt att betala för i månaden, en parkering till hans bil och nära till hans hockey. Efter ett bra tag med konstant sökande hittade vi en andrahandslägenhet ute i Täby. Varken jag eller Philip hade tidigare varit i Täby, men eftersom lägenheten innehöll alla våra kriterier samt att på kartan var det inte så långt bort, tackade vi ja och två månader senare flyttade vi in.

Vad vi inte hade så bra koll på när vi tackade ja och när vi flyttade alla mina grejer från söder ut till Täby var att vi flyttade lååångt från stan. Dvs, en stor kontrast till så centralt jag bott mina första månader i Stockholm. För att inte bli besviken med en gång fick jag påminna mig själv om att det är värt det eftersom jag äntligen får bo tillsammans med Philip och att det kostar oss inte en förmögenhet, som alla andra alternativ på Stockholms bostadsmarknad skulle göra.

Efter att ha bott i Stockholm i 8 månader nu kan jag äntligen konstatera hur rätt det känns att bo där. Jag mår bra, jag har mina vänner, min pojkvän, jobb och ett sammanhang i Stockholm som jag inser inte längre är lika självklar i Göteborg. Nu när jag rullade in på centralstationen tidigare idag bekräftades alla mina känslor kring hur färdig jag är med Göteborg. Jag älskar Göteborg men jag känner att jag inte har någonting kvar att hämta här? om det makes sense.

Hur som helst, så efter att jag pratat med mina föräldrar kom vi fram till att jag borde köpa lägenhet om jag tänkt bo där en längre framtid. Eftersom att jag nu vet att det är Stockholm jag vill och ska bo i. Detta har jag gått och grubblat över och känns på ett bra tag nu.

Jag och Philip har varit tillsammans i fyra år, är trygga i varandra och vet att vi som par funkar att bo ihop. Det skulle alltså kunna innebära att vi i så fall skulle investera i en lägenhet tillsammans – vilket typ är det läskigaste jag kan tänka mig?
Egentligen vet jag inte varför tanken skrämmer mig så mycket. Det är som att alla historier om par som köper lägenhet tillsammans eller får barn tillsammans för tidigt, gör slut efter ett tag och därmed skulle samma sak gälla för oss. Jag har liksom aldrig tänkt tanken att vi skulle göra slut förrän att köpa lägenhet tillsammans kommer på tal. Det känns så stort och läskigt och lite för bra för att vara sant, så att mina hjärnspöken kan liksom inte hålla sig borta.

Jag vet att jag överanalyserar allt detta och att det är egentligen väldigt vanligt att man som par köper lägenhet tillsammans. Men jag kan ändå inte undgå känslan av att det är skitläskigt och asstort. Därför hade det varit intressant att höra era erfarenheter av att köpa lägenhet med den ni är tillsammans med. Är det någonting jag bör veta innan? vara beredd på? Eller är det precis samma sak som nu när vi bor ihop fast att vi äger skiten. Jag vet att jag har en hel del yngre läsare men ni som har erfarenhet, please TELL ME!

ps. jag kanske verkar som att jag på något sätt tvekar på mitt förhållande med Philip men så är inte fallet alls. Är mer kär och lycklig än jag någonsin varit, tycker bara att vuxenliv och tvåsamhet är skitläskigt, hehe.

// I’m going to be real honest with you here now.

Since I moved to Stockholm my living situation has always been temporarily. I first moved in together with Klara that I did not know before, in to an apartment with 40kvm with a rent of 14 thousand sek. When I moved to Stockholm I for three months did not have a job or income. My blog has started to become my main income now that I have started my own company.

So I had so income, no security and a rent of 7 thousand sek to manage my first months in Stockholm. I held on to the idea of it all eventually going to be worth it because I love what I do. I’m more and more started to feel that is the case.

After four months I finally had a job and my boyfriend moved to Stockholm to live with me. We needed to fins a place that we both could afford, with a parking space and not too far from his hockey. After a good couple of weeks looking for a place to rent we found a place in Täby. Neither me or my boyfriend had ever been to Täby but since the apartment filled all our criterias and on the map it didn’t seem that far away, we said yes and two moths later we moved in.

Having lived in Stockholm for 8 months I finally can confirm how right it feels to live there. I feel good, I have friends, my boyfriend, job and a contex
t in Stockholm and I realize that I do not feel the same way about Gothenburg any more. When my train arrived to Gothenburg today I felt all those feelings being confirmed and how done I am with Gothenburg. I love my home town but I don’t feel like I have something here for me but family, if that makes sense.

Any way, after a discussion with my parents we agreed that the idea of buying myself an apartment would be relevant now since I am planning to live there for a long period. Now that I know for sure that I want to live there. It has gone through my mind everyday since then.

Me and Philip have been together for four years, we feel safe in our relationship and we know that we go well together living as a couple. It would mean that we would invest in an apartment together – which kind of feels like the most scary thought ever?
Actually I don’t really know why the thought scares me so much. I think it is all the stories of couples buying an apartment together or getting a baby too early and break up and that would eventually happen to us as well. I’ve never thought of ever breaking up with Philip until I started to think about buying an apartment with him. It feels so BIG and scary and kind of to good to be true that my brain freaks out.

I know that I am over analyzing everything and it actually is very common that couples buy an apartment together. But I still can’t stay away from the feeling of everything being so freaking scary and so huge for little me. It would be so interesting to hear your experience of buying a place together with your partner. It there anything I should know before? Be prepared of? Or is it exactly the same but we would actually own the place. I know that I have a lot of younger readers but you guys that have this experience, please TELL ME!

ps. I might sound like I am hesitating in my relationship with Philip but that is not at all the case. I am more in love and happy than I have ever been, I just feel that this whole grown up life is super scary, haha.

18 kommentarer



13:33 | October 11, 2017

About self love

Bikini bottom: HERE / Top: HEREadlinks

Bikinibilder alltså – när ska det bli en grej man slipper ta ett djupt andetag innan man publicerar, egentligen?

Jag har aldrig varit tjejen med en bikinikropp, i mitt huvud. Ni vet en sådan som dyker upp i utforskaflödet på instagram, som lever livet i Bali endast iklädd bikini hela dagarna med den perfekta brännan. Med långa smala ben och nätt midja. När jag var yngre var det en slags målsättning och jag hade komplex över ungefär alla kroppsdelar jag kunde ha komplex över. Trots att jag då var ca 10 kg lättare kan jag med rak rygg säga att jag kommit en bra bit med mitt självförtroende iklädd bikini. Jag tränar inte längre för att straffa mig själv efter en onyttig måltid och jag äter det jag tycker är gott och inte det som får mig att tappa kilo.

Klyschigt nog är det citatet “Om du har en bikini och en kropp – så har du en bikinikropp” som hjälpt mig släppa en stor del av den ångest jag känner över att behöva bli “bikini-redo” varje säsong. Självklart finns tankarna kvar och spökar, jag är absolut inte den mest självsäkra människan på stranden. Men det gör mig ändå stolt när jag jämför mina personliga tankar och känslor kring min egna kropp jämfört med det jag kände för fem år sedan.

Det som fått mig att börja tänka i andra banor och släppa min egna kroppshets är att jag vet att jag garanterat aldrig kommer se ut som det orimliga “idealet”, hur hårt jag än tränar eller hur lite jag än äter. Alla fantastiskt vackra kurviga kvinnor på sociala medier som vågar inspirera och motivera andra kring self love. Att ingen är en så hård kritiker som jag är mot mig själv. Att Philip sen visar att han älskar min kropp oavsett form är klyschigt nog till hjälp när hjärnspökena tränger sig på.

Förstå mig rätt nu när jag skriver att self love är så viktigt oavsett storlek. Det kan vara provokativt att jag skriver om att älska sin kropp under ett inlägg med redigerade bilder från alla rätt vinklar och poser i en relativt smal kropp. Att jag inte alls borde prata om kroppsångest, men det är inte det detta handlar om. Det handlar om att alla, oavsett storlek, brottas med att älska sina egna kroppar – inklusive jag.

Det allra mesta sitter i mitt huvud och det är något jag fortsatt behöver jobba på i resten av mitt liv. Så lägg ner med alla artiklar och hets om hur man blir bikini-redo i vår, okej? Det är inte trendigt längre liksom.

// I mean bikini pics – when will they ever be easy to publish without a million bad things going through my head?

In my mind, I’ve never been the girl with the typical bikini bod. You know one of those girls living in Bali only wearing bikinis all day long with the most perfect tan. With long thin legs and an ever thinner waist. When I was younger it was some sort of goal that I was determined to achieve and I constantly had complex over pretty much every body part of mine. Even though I
was about 10 kg lighter than I am now I can proudly say that I have come a long way on my journey towards being comfortable in my own skin. I no longer work out to punish myself after an unhealthy meal or eat only to loose weight.

It is a cliché but the quote “If you have a bikini and a body – you have bikini body” has helped my on my confidence wearing a bikini and not feeling as much pressure on getting “bikini ready”. Of course I still have bad thought in my head telling me my body is not good enough to wear a bikini, but I have made it a bit in the right direction. It makes me proud when I compare my thoughts of my own body from what I used to feel five years ago.

What has made med rethink about my own body is the fact that I will never look lite those bikini models how hard I try, so I may as well start loving the body I have. All the amazing curvy women out there on social media inspiring and motivating others to self love. No one is as tough of a critic than I am of myself. That Philip shows that he loves my body either way helps me on my worst days.

Please get my point me when I write that self love is so important not depending on your size. It might be provocative that I write about loving your own body while posting edited pictures from all the right angles and poses. That I have the “bikini body” that society is talking about, but that is not what this is about. My point is that self love is something almost everyone is struggling with, skinny or thick – including me.

Mostly it is all in my head and it’s something that I am going to have to work on for the rest of my life. So stop it with all the articles this fall on how to loose weight and get the perfect bikini body okey?. It’s not trendy anymore.

50 kommentarer



16:04 | October 8, 2017

Tom lägenhet och tårar

Jahaja, då var man hemma från livets vecka då…

Vid 4 imorse gick man upp efter tre timmars sömn för att ta taxin till flygplatsen. Stockholm välkomnade oss med spöregn och 7 grader och det tackar jag ju inte för. När taxin släppt av mig och jag kom in i en tom lägenhet möttes jag utav en sådan tomhet. Min pojkvän är borta på match hela dagen och det är en sån märklig känsla att inte ha honom eller någon familj som hämtar en på flygplatsen. Som står och väntar med en stor kram.
Så nu har jag sedan jag kommit hem legat i samma fläck i soffan och inte tagit tag i någonting. Jag känner mig saknig och ensam och inte alls så fylld med energi som jag borde vara efter en vecka borta i solen.
Jag saknar redan tjejerna från resan, jag saknar min familj, min hund, min pojkvän, Bianca, Linnea, Maja, mina vänner i Göteborg och listan går att göra lång.

Någonstans här i denna fläck slog det mig att jag flyttat ifrån allting som för mig är trygghet.
Sedan Philip flyttat hit har det självklart känt så mycket bättre eftersom han är en sådan viktig pusselbit i mitt liv. Trots det är det självklart personer som saknas och som jag önskar att jag hade mer tid för.
Jag har aldrig egentligen varit speciellt självständig i mitt liv. Jag är ett typiskt fall av ett curlat barn som fått hjälp med det allra mesta i livet. Har jag behövt hjälp med plugg så har min mormor och morfar alltid ställt upp. Sena timmar med ett trögfattat barnbarn har de lugnt och metodiskt förklarat för hundrade gången. Har jag behövt hämtas så har mamma och pappa åkt direkt oavsett tid på dygnet. Jag har aldrig tvivlat och alltid tagit för givet att de finns där oavsett vad, för så har det varit.

Nu när jag sitter och skriver detta blir jag rörd till tårar över hur tacksam jag är för det. Jag förstår nu när jag någonstans i detta vuxenliv försöker klura ut min egna väg och vart jag vill, att allt det som de gjort för mig har även gjort att jag vågat kasta mig ut. För att oavsett vart jag landar så kommer de att fånga mig om så allt går åt helvete.
Jag har världens finaste familj och det gör ont i mig att vara så långt ifrån dom. 

Jag saknar söndagsmiddagar med hela familjen, jag saknar fredagskvällar med musik i hela huset och pappas fantastiska mat. Jag saknar långa lördagsmornar med mamma i vardagsrummet och orimliga mängder kaffe samtidigt som vi pratar om livets alla oklarheter.
Jag saknar till och med att tjaffsa med mina bröder och jag önskar att jag kunde få en kram av dom. Ingen kan trösta som dom, på riktigt.

Jag vet inte riktigt vem jag är eller vart jag vill än här i världen men jag är så lycklig över att få ha den familj jag har och att få göra den resan med dem. Om så på avstånd.

Hälsningar,

Världes stoltaste dotter, syster och barnbarn.

20 kommentarer



18:46 | August 30, 2017

Min långt ifrån fläckfria relation till mat

“Har skrivit 2 ganska detaljerade kommentarer ang ifall du kan göra ett inlägg kring kroppskomplex etc, kolla gärna in de om du inte redan gjort det:)”

“Hej Alice! Har du alltid haft en bra relation till mat och din kropp? Om inte, hur har du kommit över tankarna och har du några knep? Skulle bli jätteglad om du tog dig tiden till att göra ett inlägg om det och få med tillexempel om du har erfarenhet av hetsätning, strikt kaloriräkning etc. Kram!”

I tid till att fashion week nu dragit igång känner jag hur jag mer än någonsin behöver sätta mig och svara denna läsarens kommentar som jag ett tag undvikit.

Här kommer nu mitt försök till svar.

Jag har inte en hälsosam relation till mat.
Jag använder mat som belöning och som bestraffning.

Jag har fått samma uppfostran som så många andra, med filosofin om att man skall äta upp det man blir serverad. Oavsett storlek på portion skall maten ner och så är det med det. “Tänk på barnen i afrika”.
Sagt och gjort började jag äta upp all mat som fanns på tallriken. Jag åt förbi min egentliga mättnadskänsla till den gräns att den inte längre fanns. Ni vet när man varit riktigt jäkla hungrig ett tag, för att sedan trycka i sig dubbelt så mycket man som magen klarar av, för att sedan hamna på golvet av mättnadskänsla. Det är jag efter ungefär varje måltid.

Som tur är så har jag jag alltid tränat mycket. Jag har spelat fotboll på seriös nivå, jag har gått i friidrott och jag har alltid varit fysiskt aktiv på ett eller annat sätt. Det har gjort att jag “kunnat” äta så pass mycket som jag gjort utan att det lett till att jag egentligen blivit mycket större.

Jag belönar mig själv med mat hela tiden som om det vore min sista måltid på jorden. När jag är nyttig stryper jag näringsämnen och jag chokar min magsäck med att äta en tredjedel av det jag annars gör. Det är inte nyttigt?

När jag därefter skall vara onyttig och äta socker, fett och kolhydrater är jag plötsligt manisk. Jag äter utan någon hejd och någon mättnadskänsla och känslan av att vara tillfreds kan jag fetglömma. Allt detta med tanken om att “imorgon, då ska jag vara supernyttig.”

Successivt har jag som tur är börjat älska min kropp mer och mer. Jag inser nu att jag verkligen inte kommit hela vägen men i alla fall en bit på vägen, i rätt riktning. Jag har förstått att antingen är jag lycklig med det jag har eller så är jag olycklig med det jag inte har. Jag har försökt att se det som ett val och beslut som måste tas.

Då och då får jag en smäll på käften av hur verkligheten ser ut. Eller inte verkligheten kanske utan samhällets ideal snarare. Typ som idag på den enda modevisningen jag var på.
Hur vackra plagg som helst visades upp på modell efter modell, lika vackra dem. Det var bara det att jag kunde liksom inte riktigt lyckas få en bild i huvudet av mig själv bärandes dessa vackra plagg. Jag och så många andra kroppstyper representerades inte under visningen. Plötsligt kom en känsla av otillräckliget över mig och jag kände samma känsla i kroppen som jag gjorde i mina osäkraste tonår.

Jag tycker att detta är ett jätteviktigt ämne men samtidigt så läskigt att prata om. Läskigt för att jag inte 100% funnit min personliga balans och jag känner inte att jag är så trygg i min relation till mat att jag kan representera ämnet. Trots att jag aldrig lidit utav sjukdomarna bulimi, anorexi eller andra former av ätstörningar så är min relation till mat långt från fläckfri.

// In time for the start of fashion week I feel how now more than ever I need to sit down and answer this readers question that I’ve been avoiding for a while now.

Here comes my attempt of answering your question.

I do not have a healthy relationship to food.
I use food as a reward and as a punishment.

I’ve grown up with the filosophy as many others that you eat what is served and you eat it all. No matter the size of the portion you have to finish it. “Think of the kids in Africa”.
Said and done I started to finish all my meals. I ate my way through the feeling of being full and it got to the point where I couldn’t feel when I’ve had enough. You know when you’ve been hungry for a while, and when you finally get to eat you eat three time the portion you normally would. And then you are stuck there on the floor with your pants updone. That is me after pretty much every meal.

Thankfully I’ve always worked out a lot. I’ve played soccer on a serious level and athletics which in a way made my big appetite accepted. That is also what made my remain the same size.

I reward myself with food like it is the last meal I’m ever going to have. When I’m healthy I leave out nutrition and eat a third of what I normally do which totally chocks my stomach. That is not healthy?

What I decide to be unhealthy and have sugar, fat and carbs I go loco. I eat like there is no tomorrow when the thought in my mind that “tomorrow I’m starting my healthy life”.

Slowly I’ve started to love my body more and more. I’m not there yet but I feel that I’m heading the right direction. I’ve come to understand that either I am happy with what I got or I’m unhappy with what I don’t have. I’m trying to convince myself that it is a choice I have to make sooner that later.

Once in a while a get a bitch slap of what reality looks like. Or mabye not reality but what societies preferable body looks like. Just like this one fashion show I we
nt to today. All these beautiful creations on just as beautiful models. It’s just that I realized how I couldn’t picture myself in these beautiful pieces. I felt how me and all the other body types out there was not representated at all. All the sudden I had this feeling of not being good enough. The same feeling I used to have during my most insecure teenage years.

I feel that this is such an important subject to speak openly about but at the same time I feel that it is super scary. It is scary because I know that I haven’t found my personal balance and my relationship to food isn’t perfect. Even though I have never experienced bulimia, anorexia or other eating disorders, I still feel that my relationship to food is far from perfect.

19 kommentarer




09:55 | August 17, 2017

Om att vara en prestationsprinsessa

“Hur orkar du med att ha så mycket på G hela tiden? har du några tips? <3”

Blouse: Similar HERE as dress/ Skirt: HERE – adlinks

Någonting som hänt sedan jag flyttade till Stockholm är att jag precis som frågan antyder, har saker på G hela tiden. Vare sig det är jobb, event, flytt, möten eller träning så är det alltid någonting som skall göras och tänkas på. Det är en stor omställning från att ha bott i Göteborg eftersom Stockholm är som många säger en väldigt stressig stad. Här ska man göra karriär, träna, mingla och hinna ha ett privatliv – allt på samma gång. Jag vet inte om det egentligen är så beundransvärt att någon hinner med så mycket under en dag att den inte hinner sitta ner och andas i två minuter. Att äta sin lunch framför datorn samtidigt som man jobbar för att effektivisera tiden. Jag sitter tex så fort jag är på tunnelbanan på väg någonstans och svarar på alla mail som kommer in, istället för att lägga undan telefonen och ge mig själv en stund att tänka klart.

Ofta talar man om begreppet “prestationsprinsessa” – någon som med stark drivkraft vill göra, kunna och hinna med allt. Någon som strävar efter perfektion utan utrymme för misslyckanden.

Eftersom kvinnor har begåvningen att göra flera saker samtidigt tas det allt för ofta till extrema nivåer som nästan drar oss till bristningsgränsen. Jag som har två jobb har tex alltid någonting som jag måste göra vare sig det angår mitt ena jobb på Elly Pistol eller allt som har med min blogg att göra. Att då känna prestationsångest i att ge 100% i de båda gör att mitt huvud får svårt att klart tänka i varken det ena eller det andra. När man har så många osorterade tankar och måsten i huvudet blir det istället till en enda stor stressklump som börjar tidigt på morgonen och som släpper först alldeles för sent på kvällen.

Så mitt slutgiltiga svar på din fråga är att nej, sanningen är att jag orkar inte ha så mycket på G hela tiden. Jag hade mått bra av att ha hälften så mycket att göra men då känner jag att jag underpresterar. Ett ohälsosamt beteende egentligen som jag skulle tipsa om att försöka undvika….

Kramis!

“How do you manage to do all these things all the time? do you have any tips? <3”

//Something that happened since I moved to Stockholm is that, just as the question suggests, I have things to do all the time. Whether it’s job related, events, moving, meetings or working out, there’s always something to be done and thought about.

It’s a big change from having lived in Gothenburg because Stockholm is like many say a very stressful city. Here you have to do a career, work out, mingle and have a private life, all at the same time. I do not know if it’s so admirable that somebody gets so much done in one day that they can not sit down and breathe for two minutes. To have lunch in front of the computer while working to make time more efficient. For example, I’ll be as soon as I’m on the subway on my way somewhere responding to all the email that comes in, instead of putting away the phone and giving myself a moment to think clearly.

Often, the term “performance princess” is used – someone who wants to do, know and do with everything with strong driving force. Someone who strives for perfection without room for failures.

Since women have the ability to do several things at the same time, they are all too often taken to extreme levels that almost go to the burden of limitation. For example, I who have two jobs always have something I have to do whether it’s regarding my job at Elly Pistol or anything that has to do with my blog. Knowing the performance anxiety of giving 100% in both makes my head difficult to think clearly in neither. When you have so many unsorted thoughts in your head, it becomes a single big stress cluster that starts early in the morning and leaves only late in the evening.

So my definitive answer to your question is that no, the truth is that I can not have this much on my schedule at all times. I would have
liked to have half as much to do, but then I feel that I’m underperforming.

An unhealthy behavior actually that I would suggest everyone to avoid ….

Kisses!

6 kommentarer