Det förekommer cookies på alicestenlof.com. Genom att fortsätta läsa på alicestenlof.com godkänner du detta. Läs mer om cookies här.

13:33 | October 11, 2017

About self love

Bikini bottom: HERE / Top: HEREadlinks

Bikinibilder alltså – när ska det bli en grej man slipper ta ett djupt andetag innan man publicerar, egentligen?

Jag har aldrig varit tjejen med en bikinikropp, i mitt huvud. Ni vet en sådan som dyker upp i utforskaflödet på instagram, som lever livet i Bali endast iklädd bikini hela dagarna med den perfekta brännan. Med långa smala ben och nätt midja. När jag var yngre var det en slags målsättning och jag hade komplex över ungefär alla kroppsdelar jag kunde ha komplex över. Trots att jag då var ca 10 kg lättare kan jag med rak rygg säga att jag kommit en bra bit med mitt självförtroende iklädd bikini. Jag tränar inte längre för att straffa mig själv efter en onyttig måltid och jag äter det jag tycker är gott och inte det som får mig att tappa kilo.

Klyschigt nog är det citatet “Om du har en bikini och en kropp – så har du en bikinikropp” som hjälpt mig släppa en stor del av den ångest jag känner över att behöva bli “bikini-redo” varje säsong. Självklart finns tankarna kvar och spökar, jag är absolut inte den mest självsäkra människan på stranden. Men det gör mig ändå stolt när jag jämför mina personliga tankar och känslor kring min egna kropp jämfört med det jag kände för fem år sedan.

Det som fått mig att börja tänka i andra banor och släppa min egna kroppshets är att jag vet att jag garanterat aldrig kommer se ut som det orimliga “idealet”, hur hårt jag än tränar eller hur lite jag än äter. Alla fantastiskt vackra kurviga kvinnor på sociala medier som vågar inspirera och motivera andra kring self love. Att ingen är en så hård kritiker som jag är mot mig själv. Att Philip sen visar att han älskar min kropp oavsett form är klyschigt nog till hjälp när hjärnspökena tränger sig på.

Förstå mig rätt nu när jag skriver att self love är så viktigt oavsett storlek. Det kan vara provokativt att jag skriver om att älska sin kropp under ett inlägg med redigerade bilder från alla rätt vinklar och poser i en relativt smal kropp. Att jag inte alls borde prata om kroppsångest, men det är inte det detta handlar om. Det handlar om att alla, oavsett storlek, brottas med att älska sina egna kroppar – inklusive jag.

Det allra mesta sitter i mitt huvud och det är något jag fortsatt behöver jobba på i resten av mitt liv. Så lägg ner med alla artiklar och hets om hur man blir bikini-redo i vår, okej? Det är inte trendigt längre liksom.

// I mean bikini pics – when will they ever be easy to publish without a million bad things going through my head?

In my mind, I’ve never been the girl with the typical bikini bod. You know one of those girls living in Bali only wearing bikinis all day long with the most perfect tan. With long thin legs and an ever thinner waist. When I was younger it was some sort of goal that I was determined to achieve and I constantly had complex over pretty much every body part of mine. Even though I
was about 10 kg lighter than I am now I can proudly say that I have come a long way on my journey towards being comfortable in my own skin. I no longer work out to punish myself after an unhealthy meal or eat only to loose weight.

It is a cliché but the quote “If you have a bikini and a body – you have bikini body” has helped my on my confidence wearing a bikini and not feeling as much pressure on getting “bikini ready”. Of course I still have bad thought in my head telling me my body is not good enough to wear a bikini, but I have made it a bit in the right direction. It makes me proud when I compare my thoughts of my own body from what I used to feel five years ago.

What has made med rethink about my own body is the fact that I will never look lite those bikini models how hard I try, so I may as well start loving the body I have. All the amazing curvy women out there on social media inspiring and motivating others to self love. No one is as tough of a critic than I am of myself. That Philip shows that he loves my body either way helps me on my worst days.

Please get my point me when I write that self love is so important not depending on your size. It might be provocative that I write about loving your own body while posting edited pictures from all the right angles and poses. That I have the “bikini body” that society is talking about, but that is not what this is about. My point is that self love is something almost everyone is struggling with, skinny or thick – including me.

Mostly it is all in my head and it’s something that I am going to have to work on for the rest of my life. So stop it with all the articles this fall on how to loose weight and get the perfect bikini body okey?. It’s not trendy anymore.

50 kommentarer



16:04 | October 8, 2017

Tom lägenhet och tårar

Jahaja, då var man hemma från livets vecka då…

Vid 4 imorse gick man upp efter tre timmars sömn för att ta taxin till flygplatsen. Stockholm välkomnade oss med spöregn och 7 grader och det tackar jag ju inte för. När taxin släppt av mig och jag kom in i en tom lägenhet möttes jag utav en sådan tomhet. Min pojkvän är borta på match hela dagen och det är en sån märklig känsla att inte ha honom eller någon familj som hämtar en på flygplatsen. Som står och väntar med en stor kram.
Så nu har jag sedan jag kommit hem legat i samma fläck i soffan och inte tagit tag i någonting. Jag känner mig saknig och ensam och inte alls så fylld med energi som jag borde vara efter en vecka borta i solen.
Jag saknar redan tjejerna från resan, jag saknar min familj, min hund, min pojkvän, Bianca, Linnea, Maja, mina vänner i Göteborg och listan går att göra lång.

Någonstans här i denna fläck slog det mig att jag flyttat ifrån allting som för mig är trygghet.
Sedan Philip flyttat hit har det självklart känt så mycket bättre eftersom han är en sådan viktig pusselbit i mitt liv. Trots det är det självklart personer som saknas och som jag önskar att jag hade mer tid för.
Jag har aldrig egentligen varit speciellt självständig i mitt liv. Jag är ett typiskt fall av ett curlat barn som fått hjälp med det allra mesta i livet. Har jag behövt hjälp med plugg så har min mormor och morfar alltid ställt upp. Sena timmar med ett trögfattat barnbarn har de lugnt och metodiskt förklarat för hundrade gången. Har jag behövt hämtas så har mamma och pappa åkt direkt oavsett tid på dygnet. Jag har aldrig tvivlat och alltid tagit för givet att de finns där oavsett vad, för så har det varit.

Nu när jag sitter och skriver detta blir jag rörd till tårar över hur tacksam jag är för det. Jag förstår nu när jag någonstans i detta vuxenliv försöker klura ut min egna väg och vart jag vill, att allt det som de gjort för mig har även gjort att jag vågat kasta mig ut. För att oavsett vart jag landar så kommer de att fånga mig om så allt går åt helvete.
Jag har världens finaste familj och det gör ont i mig att vara så långt ifrån dom. 

Jag saknar söndagsmiddagar med hela familjen, jag saknar fredagskvällar med musik i hela huset och pappas fantastiska mat. Jag saknar långa lördagsmornar med mamma i vardagsrummet och orimliga mängder kaffe samtidigt som vi pratar om livets alla oklarheter.
Jag saknar till och med att tjaffsa med mina bröder och jag önskar att jag kunde få en kram av dom. Ingen kan trösta som dom, på riktigt.

Jag vet inte riktigt vem jag är eller vart jag vill än här i världen men jag är så lycklig över att få ha den familj jag har och att få göra den resan med dem. Om så på avstånd.

Hälsningar,

Världes stoltaste dotter, syster och barnbarn.

20 kommentarer



18:46 | August 30, 2017

Min långt ifrån fläckfria relation till mat

“Har skrivit 2 ganska detaljerade kommentarer ang ifall du kan göra ett inlägg kring kroppskomplex etc, kolla gärna in de om du inte redan gjort det:)”

“Hej Alice! Har du alltid haft en bra relation till mat och din kropp? Om inte, hur har du kommit över tankarna och har du några knep? Skulle bli jätteglad om du tog dig tiden till att göra ett inlägg om det och få med tillexempel om du har erfarenhet av hetsätning, strikt kaloriräkning etc. Kram!”

I tid till att fashion week nu dragit igång känner jag hur jag mer än någonsin behöver sätta mig och svara denna läsarens kommentar som jag ett tag undvikit.

Här kommer nu mitt försök till svar.

Jag har inte en hälsosam relation till mat.
Jag använder mat som belöning och som bestraffning.

Jag har fått samma uppfostran som så många andra, med filosofin om att man skall äta upp det man blir serverad. Oavsett storlek på portion skall maten ner och så är det med det. “Tänk på barnen i afrika”.
Sagt och gjort började jag äta upp all mat som fanns på tallriken. Jag åt förbi min egentliga mättnadskänsla till den gräns att den inte längre fanns. Ni vet när man varit riktigt jäkla hungrig ett tag, för att sedan trycka i sig dubbelt så mycket man som magen klarar av, för att sedan hamna på golvet av mättnadskänsla. Det är jag efter ungefär varje måltid.

Som tur är så har jag jag alltid tränat mycket. Jag har spelat fotboll på seriös nivå, jag har gått i friidrott och jag har alltid varit fysiskt aktiv på ett eller annat sätt. Det har gjort att jag “kunnat” äta så pass mycket som jag gjort utan att det lett till att jag egentligen blivit mycket större.

Jag belönar mig själv med mat hela tiden som om det vore min sista måltid på jorden. När jag är nyttig stryper jag näringsämnen och jag chokar min magsäck med att äta en tredjedel av det jag annars gör. Det är inte nyttigt?

När jag därefter skall vara onyttig och äta socker, fett och kolhydrater är jag plötsligt manisk. Jag äter utan någon hejd och någon mättnadskänsla och känslan av att vara tillfreds kan jag fetglömma. Allt detta med tanken om att “imorgon, då ska jag vara supernyttig.”

Successivt har jag som tur är börjat älska min kropp mer och mer. Jag inser nu att jag verkligen inte kommit hela vägen men i alla fall en bit på vägen, i rätt riktning. Jag har förstått att antingen är jag lycklig med det jag har eller så är jag olycklig med det jag inte har. Jag har försökt att se det som ett val och beslut som måste tas.

Då och då får jag en smäll på käften av hur verkligheten ser ut. Eller inte verkligheten kanske utan samhällets ideal snarare. Typ som idag på den enda modevisningen jag var på.
Hur vackra plagg som helst visades upp på modell efter modell, lika vackra dem. Det var bara det att jag kunde liksom inte riktigt lyckas få en bild i huvudet av mig själv bärandes dessa vackra plagg. Jag och så många andra kroppstyper representerades inte under visningen. Plötsligt kom en känsla av otillräckliget över mig och jag kände samma känsla i kroppen som jag gjorde i mina osäkraste tonår.

Jag tycker att detta är ett jätteviktigt ämne men samtidigt så läskigt att prata om. Läskigt för att jag inte 100% funnit min personliga balans och jag känner inte att jag är så trygg i min relation till mat att jag kan representera ämnet. Trots att jag aldrig lidit utav sjukdomarna bulimi, anorexi eller andra former av ätstörningar så är min relation till mat långt från fläckfri.

// In time for the start of fashion week I feel how now more than ever I need to sit down and answer this readers question that I’ve been avoiding for a while now.

Here comes my attempt of answering your question.

I do not have a healthy relationship to food.
I use food as a reward and as a punishment.

I’ve grown up with the filosophy as many others that you eat what is served and you eat it all. No matter the size of the portion you have to finish it. “Think of the kids in Africa”.
Said and done I started to finish all my meals. I ate my way through the feeling of being full and it got to the point where I couldn’t feel when I’ve had enough. You know when you’ve been hungry for a while, and when you finally get to eat you eat three time the portion you normally would. And then you are stuck there on the floor with your pants updone. That is me after pretty much every meal.

Thankfully I’ve always worked out a lot. I’ve played soccer on a serious level and athletics which in a way made my big appetite accepted. That is also what made my remain the same size.

I reward myself with food like it is the last meal I’m ever going to have. When I’m healthy I leave out nutrition and eat a third of what I normally do which totally chocks my stomach. That is not healthy?

What I decide to be unhealthy and have sugar, fat and carbs I go loco. I eat like there is no tomorrow when the thought in my mind that “tomorrow I’m starting my healthy life”.

Slowly I’ve started to love my body more and more. I’m not there yet but I feel that I’m heading the right direction. I’ve come to understand that either I am happy with what I got or I’m unhappy with what I don’t have. I’m trying to convince myself that it is a choice I have to make sooner that later.

Once in a while a get a bitch slap of what reality looks like. Or mabye not reality but what societies preferable body looks like. Just like this one fashion show I we
nt to today. All these beautiful creations on just as beautiful models. It’s just that I realized how I couldn’t picture myself in these beautiful pieces. I felt how me and all the other body types out there was not representated at all. All the sudden I had this feeling of not being good enough. The same feeling I used to have during my most insecure teenage years.

I feel that this is such an important subject to speak openly about but at the same time I feel that it is super scary. It is scary because I know that I haven’t found my personal balance and my relationship to food isn’t perfect. Even though I have never experienced bulimia, anorexia or other eating disorders, I still feel that my relationship to food is far from perfect.

19 kommentarer



09:55 | August 17, 2017

Om att vara en prestationsprinsessa

“Hur orkar du med att ha så mycket på G hela tiden? har du några tips? <3”

Blouse: Similar HERE as dress/ Skirt: HERE – adlinks

Någonting som hänt sedan jag flyttade till Stockholm är att jag precis som frågan antyder, har saker på G hela tiden. Vare sig det är jobb, event, flytt, möten eller träning så är det alltid någonting som skall göras och tänkas på. Det är en stor omställning från att ha bott i Göteborg eftersom Stockholm är som många säger en väldigt stressig stad. Här ska man göra karriär, träna, mingla och hinna ha ett privatliv – allt på samma gång. Jag vet inte om det egentligen är så beundransvärt att någon hinner med så mycket under en dag att den inte hinner sitta ner och andas i två minuter. Att äta sin lunch framför datorn samtidigt som man jobbar för att effektivisera tiden. Jag sitter tex så fort jag är på tunnelbanan på väg någonstans och svarar på alla mail som kommer in, istället för att lägga undan telefonen och ge mig själv en stund att tänka klart.

Ofta talar man om begreppet “prestationsprinsessa” – någon som med stark drivkraft vill göra, kunna och hinna med allt. Någon som strävar efter perfektion utan utrymme för misslyckanden.

Eftersom kvinnor har begåvningen att göra flera saker samtidigt tas det allt för ofta till extrema nivåer som nästan drar oss till bristningsgränsen. Jag som har två jobb har tex alltid någonting som jag måste göra vare sig det angår mitt ena jobb på Elly Pistol eller allt som har med min blogg att göra. Att då känna prestationsångest i att ge 100% i de båda gör att mitt huvud får svårt att klart tänka i varken det ena eller det andra. När man har så många osorterade tankar och måsten i huvudet blir det istället till en enda stor stressklump som börjar tidigt på morgonen och som släpper först alldeles för sent på kvällen.

Så mitt slutgiltiga svar på din fråga är att nej, sanningen är att jag orkar inte ha så mycket på G hela tiden. Jag hade mått bra av att ha hälften så mycket att göra men då känner jag att jag underpresterar. Ett ohälsosamt beteende egentligen som jag skulle tipsa om att försöka undvika….

Kramis!

“How do you manage to do all these things all the time? do you have any tips? <3”

//Something that happened since I moved to Stockholm is that, just as the question suggests, I have things to do all the time. Whether it’s job related, events, moving, meetings or working out, there’s always something to be done and thought about.

It’s a big change from having lived in Gothenburg because Stockholm is like many say a very stressful city. Here you have to do a career, work out, mingle and have a private life, all at the same time. I do not know if it’s so admirable that somebody gets so much done in one day that they can not sit down and breathe for two minutes. To have lunch in front of the computer while working to make time more efficient. For example, I’ll be as soon as I’m on the subway on my way somewhere responding to all the email that comes in, instead of putting away the phone and giving myself a moment to think clearly.

Often, the term “performance princess” is used – someone who wants to do, know and do with everything with strong driving force. Someone who strives for perfection without room for failures.

Since women have the ability to do several things at the same time, they are all too often taken to extreme levels that almost go to the burden of limitation. For example, I who have two jobs always have something I have to do whether it’s regarding my job at Elly Pistol or anything that has to do with my blog. Knowing the performance anxiety of giving 100% in both makes my head difficult to think clearly in neither. When you have so many unsorted thoughts in your head, it becomes a single big stress cluster that starts early in the morning and leaves only late in the evening.

So my definitive answer to your question is that no, the truth is that I can not have this much on my schedule at all times. I would have
liked to have half as much to do, but then I feel that I’m underperforming.

An unhealthy behavior actually that I would suggest everyone to avoid ….

Kisses!

6 kommentarer




19:18 | August 3, 2017

regarding your mean comments on my brows

Okej, lyssna.

Jag börjar bli fruktansvärt trött på taskiga kommentarer (som de senaste här ovan) om min ögonbryn och det är galet att det ska behöva gå så långt att jag känner att jag måste göra ett helt inlägg om det. Men jag pallar faktiskt inte mer.

Jag har naturligt mycket ögonbryn sedan jag var liten och det är någonting jag ärvt utav min far. Sedan långt innan tonåren och den tid då jag inte alls borde lagt fokus på skönhet och utseende, hade jag redan hunnit bli osäker över hur mina ögonbryn såg ut. Naturligt är de tjocka, långa hårstrån och går ihop (det ö-kända macdonalds M:et). Alltså redan innan jag borde ha börjat reflektera över hur jag såg ut nopprade jag mina ögonbryn, för att de inte var som alla andras och jag skämdes.

Det finns kanske egentligen ingen anledning för mig att ta på mig någon form av offerkofta i denna situationen eftersom att jag får ju fina ord om mina ögonbryn också. MEN jag vill inte att 1 . de unga tjejer och killar som läser min blogg ska få osäkerheter över hur de ser ut. 2. välkomna in ett otrevligt, elakt och äckligt klimat på min blogg 3. ta upp min telefon och bli ledsen över kommentarer ni lägger angående hur jag inte borde se ut.

Det blev plötsligt en trend där tjocka ögonbryn blev snyggt vilket såklart en sån som jag är tacksam för. Jag har varken tid, energi eller ambition till att plocka dem varje dag för att hålla dem tunna och välformade. Så för er som tänker att mina ögonbryn är groteska, konstiga och fula – håll det för er själva i framtiden. Tack 🙂

// Okey, listen.

So I’ve been getting these nasty comments such as shown above about my eyebrows looking disgusting and I’ve been getting really tired of it. Enough tired to write a whole post on it because I’m honestly so over it.

I naturally have very thick brows and have had it since I was a little kid, something I inherited from my father. Since before I was a teenager and my looks didn’t really bother me or go through my mind, I still had an insecurity about my brows. So I started plucking them at a really early age, just to not be as ashamed as I was. I naturally have long, thick and the oh-so-famous mcdonald brow.

I guess there is no reason for me to go all off feeling sorry for myself since I do still get a lot of nice comments on my brows as well. BUT I dont want 1. the young boys reading my blog getting insecure of their looks 2. welcome such a mean and nasty environment in to my blog 3. Get sad every time I get these kinds of comments on how I should not look.

It all the sudden became a trend and thick brows became something nice which of course someone like me is thankful for. I actually don’t have time, energy or ambition to pluck them every day and keep them slimmed and shaped. So for you guys that think that my eyebrows look ugly – keep it to yourself. Thanks 🙂

47 kommentarer