Det förekommer cookies på alicestenlof.com. Genom att fortsätta läsa på alicestenlof.com godkänner du detta. Läs mer om cookies här.

17:06 | July 4, 2018

“18.07.04”

📍 Le Perchoir

Le Perchoir, en rooftop som vi besökte i Paris. Där jag drack äckligt vitt vin och mållöst tittade ut över hustaken som färgades rosa av solen som var på väg ner. Paris har aldrig varit vackrare tänkte jag.

Det är någonting väldigt sentimentalt med solnedgångar som varje gång väcker känslor inom mig. Känslan av att “jag önskar att alla jag älskar var här med mig just nu”. Oron som växer inom mig av att de skulle missa något så vackert.

Det spelades livemusik som överröstade sorlet av mingel. Den unga flickan som serverade snittar kände igen språket vi talade och sa med fransk brytning att hennes mor är svensk. Jag tänkte att svenska med fransk brytning låter väldigt härligt. Faktum är att vilket språk som helst med fransk brytning låter härligt. Jag kunde inte låta bli att drömma om hur det skulle vara att låta mina barn växa upp i Paris.

Jag tror att Paris skulle vara som magiskt att vara kär i. Om inte i en människa så i staden som sådan. Paris hade fått mig att börja skriva och känna på ett sätt som jag saknar. Jag tror att alla har sin plats där de vågar låta sinnet flöda och orden forma de funderingar som annars varit svåra att sätta ord på. Jag vet att det är läskigt att skriva, just för att det är så få saker som blottar ens djupaste tankar, som just det. Det är svårt att skriva om man inte låter sig känna, för att sedan öppna upp sitt inre att fylla tomma blad med.

Det mest generösa man kan göra är att visa andra hur man verkligen mår. Berätta vad det är som håller dig vaken om nätterna och vad som skakar om hela din värld. Att ärligt och blottat låta någon komma så nära att de vet precis hur de ska gå till väga för att förstöra alla murar du någonsin byggt upp. Att ge någon den makten över ditt hjärta i vetskapen om att de kan göra precis vad de vill med den.

Du hjälper någon annan att hitta sig själv i dina smärtor och finna styrka i det.
Tänk, att du kan rädda någon genom att berätta din sanning.


17 kommentarer



17 kommentarer om ““18.07.04””

Leave a Reply

Your email address will not be published.

Jag accepterar villkoren som finns här

  • Snyggis!!

    Reply
  • så fin text!!

    Reply
  • Detta gick rakt in i hjärtat och berörde mig på djupet. SÅÅÅ bra skrivet<3

    Reply
  • Håller med oavsntående, detta gick rakt in i hjärtat och jag kände igen mig i varje ord du skrev. Paris <3

    Reply
  • ALICE, wow vad du är duktig på att skriva. Att skriva som du gör är verkligen att blotta sig. Jag tycker det är skitläskligt men jag visar det ändå därför det är en del av mig och den kreativitet jag måste få dela med mig av. Jag älskar att skriva. Det är naket och äkta. Det är kanske därför man tycker om det så mycket?

    Reply
  • det du skriver är helt fantastiskt. på riktigt det finaste jag har läst! blev helt varm i hjärtat ❤️

    Reply
  • skriver som en gudinna💕

    Reply
  • Alltså du är så vacker att det är helt overkligt

    Reply
  • Älskar att skriva, som du, och älskar sedan länge Paris. Den staden öppnar alla sinnen, glad att läsa att det skett med dig också, för du har det som krävs. Det märks hela tiden. Och Paris – finns alltid där för att inspirera, njuta, älska.

    Reply
  • så vackert skrivet!

    Reply
  • Alice! För några månader sedan hade jag Ingen aning om vem du va, nu lyssnar jag på din podd och läser din blogg och jag måste säga hur otroligt mogen och härlig människa du är, så klok när du diskuterar, fortsätt med det du gör för du är så grym!!

    Reply
  • WOW, så fint skrivet! Funderar på att bli författare? 😊

    Reply
  • Du skriver så fantastiskt bra!

    Reply
  • Vilken fin känsla man fick av den här texten!

    Reply
  • var är toppen ifrån?

    Reply
  • Så otroligt fin denna text var ❤️!!

    Reply
  • drömmiga bilder!

    Reply