Det förekommer cookies på alicestenlof.com. Genom att fortsätta läsa på alicestenlof.com godkänner du detta. Läs mer om cookies här.

18:46 | August 30, 2017

Min långt ifrån fläckfria relation till mat

“Har skrivit 2 ganska detaljerade kommentarer ang ifall du kan göra ett inlägg kring kroppskomplex etc, kolla gärna in de om du inte redan gjort det:)”

“Hej Alice! Har du alltid haft en bra relation till mat och din kropp? Om inte, hur har du kommit över tankarna och har du några knep? Skulle bli jätteglad om du tog dig tiden till att göra ett inlägg om det och få med tillexempel om du har erfarenhet av hetsätning, strikt kaloriräkning etc. Kram!”

I tid till att fashion week nu dragit igång känner jag hur jag mer än någonsin behöver sätta mig och svara denna läsarens kommentar som jag ett tag undvikit.

Här kommer nu mitt försök till svar.

Jag har inte en hälsosam relation till mat.
Jag använder mat som belöning och som bestraffning.

Jag har fått samma uppfostran som så många andra, med filosofin om att man skall äta upp det man blir serverad. Oavsett storlek på portion skall maten ner och så är det med det. “Tänk på barnen i afrika”.
Sagt och gjort började jag äta upp all mat som fanns på tallriken. Jag åt förbi min egentliga mättnadskänsla till den gräns att den inte längre fanns. Ni vet när man varit riktigt jäkla hungrig ett tag, för att sedan trycka i sig dubbelt så mycket man som magen klarar av, för att sedan hamna på golvet av mättnadskänsla. Det är jag efter ungefär varje måltid.

Som tur är så har jag jag alltid tränat mycket. Jag har spelat fotboll på seriös nivå, jag har gått i friidrott och jag har alltid varit fysiskt aktiv på ett eller annat sätt. Det har gjort att jag “kunnat” äta så pass mycket som jag gjort utan att det lett till att jag egentligen blivit mycket större.

Jag belönar mig själv med mat hela tiden som om det vore min sista måltid på jorden. När jag är nyttig stryper jag näringsämnen och jag chokar min magsäck med att äta en tredjedel av det jag annars gör. Det är inte nyttigt?

När jag därefter skall vara onyttig och äta socker, fett och kolhydrater är jag plötsligt manisk. Jag äter utan någon hejd och någon mättnadskänsla och känslan av att vara tillfreds kan jag fetglömma. Allt detta med tanken om att “imorgon, då ska jag vara supernyttig.”

Successivt har jag som tur är börjat älska min kropp mer och mer. Jag inser nu att jag verkligen inte kommit hela vägen men i alla fall en bit på vägen, i rätt riktning. Jag har förstått att antingen är jag lycklig med det jag har eller så är jag olycklig med det jag inte har. Jag har försökt att se det som ett val och beslut som måste tas.

Då och då får jag en smäll på käften av hur verkligheten ser ut. Eller inte verkligheten kanske utan samhällets ideal snarare. Typ som idag på den enda modevisningen jag var på.
Hur vackra plagg som helst visades upp på modell efter modell, lika vackra dem. Det var bara det att jag kunde liksom inte riktigt lyckas få en bild i huvudet av mig själv bärandes dessa vackra plagg. Jag och så många andra kroppstyper representerades inte under visningen. Plötsligt kom en känsla av otillräckliget över mig och jag kände samma känsla i kroppen som jag gjorde i mina osäkraste tonår.

Jag tycker att detta är ett jätteviktigt ämne men samtidigt så läskigt att prata om. Läskigt för att jag inte 100% funnit min personliga balans och jag känner inte att jag är så trygg i min relation till mat att jag kan representera ämnet. Trots att jag aldrig lidit utav sjukdomarna bulimi, anorexi eller andra former av ätstörningar så är min relation till mat långt från fläckfri.

// In time for the start of fashion week I feel how now more than ever I need to sit down and answer this readers question that I’ve been avoiding for a while now.

Here comes my attempt of answering your question.

I do not have a healthy relationship to food.
I use food as a reward and as a punishment.

I’ve grown up with the filosophy as many others that you eat what is served and you eat it all. No matter the size of the portion you have to finish it. “Think of the kids in Africa”.
Said and done I started to finish all my meals. I ate my way through the feeling of being full and it got to the point where I couldn’t feel when I’ve had enough. You know when you’ve been hungry for a while, and when you finally get to eat you eat three time the portion you normally would. And then you are stuck there on the floor with your pants updone. That is me after pretty much every meal.

Thankfully I’ve always worked out a lot. I’ve played soccer on a serious level and athletics which in a way made my big appetite accepted. That is also what made my remain the same size.

I reward myself with food like it is the last meal I’m ever going to have. When I’m healthy I leave out nutrition and eat a third of what I normally do which totally chocks my stomach. That is not healthy?

What I decide to be unhealthy and have sugar, fat and carbs I go loco. I eat like there is no tomorrow when the thought in my mind that “tomorrow I’m starting my healthy life”.

Slowly I’ve started to love my body more and more. I’m not there yet but I feel that I’m heading the right direction. I’ve come to understand that either I am happy with what I got or I’m unhappy with what I don’t have. I’m trying to convince myself that it is a choice I have to make sooner that later.

Once in a while a get a bitch slap of what reality looks like. Or mabye not reality but what societies preferable body looks like. Just like this one fashion show I we
nt to today. All these beautiful creations on just as beautiful models. It’s just that I realized how I couldn’t picture myself in these beautiful pieces. I felt how me and all the other body types out there was not representated at all. All the sudden I had this feeling of not being good enough. The same feeling I used to have during my most insecure teenage years.

I feel that this is such an important subject to speak openly about but at the same time I feel that it is super scary. It is scary because I know that I haven’t found my personal balance and my relationship to food isn’t perfect. Even though I have never experienced bulimia, anorexia or other eating disorders, I still feel that my relationship to food is far from perfect.


19 kommentarer



19 kommentarer om “Min långt ifrån fläckfria relation till mat”

Leave a Reply

Your email address will not be published.

Jag accepterar villkoren som finns här

  • tack för det här inlägget. <3

    Reply
  • Så bra skrivet och att du tar upp ämnet!! <33

    Reply
  • Så himla bra skrivet!

    Reply
  • grym text!!

    Reply
  • Du berör ett otroligt viktigt ämne Alice som jag är mer än enbart säker på att fler kan relatera kring. Himla bra, klokt och personligt skrivet vilket uppskattas från mig och förmodligen hos fler! Att prata och att framförallt VÅGA prata om det här mer är oerhört viktigt tror jag. Att det inte ska vara något tabubelagt med tanke på att det tyvärr är hur vanligt som helst… Tyvärr lever vi nästintill i ett ätstört samhälle idag där fokus ligger på fel saker. Återigen, du är så klok så och det är jättebra att du själv har insikten om detta! Kramar💛

    Reply
  • Känner igen mig så otroligt mycket i det du skriver då jag har haft exakt samma relation till mat. Trycka i sig alla godsaker ena dagen för att dagen efter “straffas” av att vara supernyttig och träna hårt. Det blir en ständig ångest kring mat tillslut då samhället tyvärr bidrar till dessa “ätstörningar” då idealbilden ser ut som den gör. Nu när jag kommit ifrån det mer och har några kilon extra på baken så mår jag så himla mycket bättre och vad är inte vackrare än att se frisk, glad och lycklig ut?! Du är grym 💜

    Reply
  • Kan verkligen relatera. aldrig hört någon berätta exakt samma sak, verkligen skönt att höra att man inte är ensam <3 kram

    Reply
  • Oh herregud, hade kunnat vara jag som skrev detta! Känner igen mig i allt, speciellt det om att äta tills maten är slut, inte tills jag är mätt. Kämpar mycket med det än idag. Samma sak med sötsaker, kan inte äta 10 godisbitar utan äter tills jag fysiskt inte kan röra mig, det är verkligen omöjligt att hejda.. Tack för att du skriver detta!

    Reply
  • Heja dig, superviktigt att ämnet belyses mer än vad det gör!!!

    Reply
  • Sjuuukt bra skrivet! Många håller nog med

    Reply
  • Intressant inlägg!

    Reply
  • Fint inlögg!

    Reply
  • Så bra skrivetoch ett extremt viktigt ämne som behövs lyftas mer i samhället idag! ❤

    Reply
  • Tack för ett viktigt inlägg <3

    Reply
  • Otroligt starkt av dig Alice! Ett mycket fint skriver inlägg om ett viktigt ämne som berör många, inklusive mig själv. Du satt ord på väldigt många av mina tankar. Tack <3

    Reply
  • Känner igen mig i varje ord. Så är jag 5 av veckans sju dagar. Förr var det mer ångest. Nu är det mest bara jobbigt att äta sig så sinnes mätt jämt. Jag hoppas jag och du och ni andra orkar ta tag i orsaken varför vi har detta beteendet. Och inse att det är större än en fråga om vikt eller ett kilo mer eller mindre. Snarare handlar det om något tomrum som skall fyllas eller en känsla som skall kvävas eller en trygghet vi lurat in oss själva i. Tror jag. Men någongång fixar vi det allihop.

    Reply
  • Så viktigt att du skriver om det här, jag tror många kan känna igen sig! Jag har haft en väldigt komplex relation till mat tidigare och lidit av allvarliga ätstörningar. Att du vågar skriva om det och framför allt erkänna för dig själv och andra att du inte har en helt sund relation till mat är så starkt av dig. Tack Alice. <3

    Reply
  • såååå himla bra skrivet! igenkänningsfaktorn är hög. kram på dig grymma du

    Reply
  • Bra och viktigt inlägg! 😃 <3

    Reply