Det förekommer cookies på alicestenlof.com. Genom att fortsätta läsa på alicestenlof.com godkänner du detta. Läs mer om cookies här.

13:42 | November 23, 2015

Gymnasietiden

Snart är det dags för de som är lite yngre att söka till gymnasiet. Det får mig att reflektera över mina tre år som gick så fort att jag ännu inte hunnit smälta att jag faktiskt tagit studenten. För du har liksom jag säkert fått höra att gymnasietiden är den bästa tiden i ditt liv, du är ung och alla fester och vänner är det som fyller dina dagar. Sedan kommer studenten, och den är alltid lika obeskrivlig och overklig.

Men jag ska berätta min verklighet.

Gymnasiet för mig var en bergodalbana fylld med ångest, falsklegg, hjärtekross och osäkerhet. Ärligt talat. Jag var sexton år när jag skulle balansera prestationsångesten i skolan, prestationsångesten i fotbollen, prestationsångesten i att hinna umgås med vänner, fester, jobb, träning osv osv. Jag var så lite som sexton år när jag skulle ta eget ansvar i något som för mig var helt nytt. Nya ämnen i skolan, nya vänskapskretsar och nya perspektiv på i stort sätt allt.

Den största delen av gymnasietiden spenderade jag genom att vara nervös. Det värsta jag visste var att tala inför klassen. När det väl blev ett måste var jag “sjuk” och hemma eller röd som en tomat i ansiktet. Jag kunde inte hantera blickar i cafét och hyste orimligt stor respekt för de äldre som gick i klasserna över mig.

Med detta lilla självförtroendet i ryggsäcken fick jag en uppmärksamhet jag inte riktigt visste hur jag skulle hantera. Äldre killar skrev till mig och frågade vad jag skulle hitta på under helgen och deras jämngamla tjejer blängde mer och mer i skolans café. Jag kände mig i vägen.

Detta eskalerade och jag blev mer och mer i vägen. Blängandet i cafét blev till samtal sena kvällar där jag mer eller mindre hotades till livet. Jag syntes, jag hördes och jag fångade uppmärksamhet. Egentligen ofrivilligt. Men det var mitt första år på skolan. De som gick på samma skola kände mig inte. Men tycktes ändå ha underlag nog för att döma ut mig och tala illa om mig medan jag gick förbi i skolan. Jag inser det inte förrän nu men det jag blev utsatt för kallas mobbning. Och det värsta är att jag vet att det händer just nu runt om i olika gymnasium runt om i landet. Jag har förträngt stora delar av mitt första år på gymnasiet. När jag gräver i mitt minnesarkiv gräver jag även fram en stor klump i magen och ångest i bröstet. Jag var så fruktansvärt osäker och så utsatt. Jag var manipulerad till att ljuga och jag sårade andra samtidigt som jag var den som sårades mest av alla. Men jag var för svag för att säga ifrån. Jag hamnade i fällan av en fuckboy.

Blickarna, samtalen och fuckboys fick mig att sluta gå till skolan. Mina betyg rasade och mina lärare räknade bort mig. När jag väl tog mod till mig att gå till skolan och läraren skulle ta näravaro och det var dags för mitt namn att ropas upp var det snarare “Alice är inte här, va?”. Mina lärare förstod inte. De förstod inte att det fanns mer psykisk smärta bakom min frånvaro än vad det skulle handla om lathet och ointresse. För så var det inte. Men där och då var smärtan av att misslyckas i skolan mer värd än smärtan av den psykiska mobbningen.

Ett år gick och jag öppnade aldrig mina betyg den sommaren. Jag skämdes. Mina föräldrar visste ingenting av vad som hände inom mig och i skolan. Jag hade vänner. Jag är social och festar mer än vad jag går till skolan. Jag är bara ung och dum.

Sommaren innan mitt andra år på gymnasiet glömde jag alla fuckboys och de som ville mig illa. Sommaren tillät mig att vila från min ångest. Jag träffade min idag bästa vän och även min kärlek. Hade min livs sommar. Ett ögonblick senare var sommaren över, det var dags för skola igen och min kärlek skulle åka till en annan del av jorden. Samtidigt som jag sa hejdå på flygplatsen till honom lovade jag mig själv att vara den personen som skulle göra honom stolt. Fokusera på mitt. Och så blev det.

Han var den som gav mig det självförtroende jag behövde för att börja tro på mig själv. Jag är inte i vägen. Jag är jag. Mina betyg höjdes till det dubbla och jag var inspirerad. Jag brydde mig inte längre om vad alla andra tyckte och tänkte.

När jag ser tillbaka på det så inser jag hur sjukt det egentligen är.

Vad jag lärde mig av gymnasiet är att tonåren är en bitch.

Jag lärde mig att oavsett vad du gör, hur tyst eller högljud du än är så kommer alltid folk ha åsikter. Deras åsikter och tankar om dig är inte det som definierar dig. Utifrån det har jag vuxit otroligt mycket.

Idag älskar jag att ta plats, prata inför människor och uttrycka min kreativitet. Jag tror att oavsett vilket gymnasium du som tonåring väljer så kommer gymnasietiden vara en period av personlig utmaning och utveckling och jag hoppas innerligt att du inte gör om mitt misstag i att låta andra förminska eller utsätta dig för någon osäkerhet i den du är.

Studenten för mig var fantastisk och overklig. Men det var först efter studenten jag kunde uppleva den lycka de andra upplevde på självaste studentdagen. Jag var fri från det som under tre år fått mig må sämre än jag gjort under hela mitt liv.

Jag uppmanar alla föräldrar, lärare och klasskamrater i att ta en sextonårings frånvaro, ångest och stress på allvar. Ingen ska behöva må som jag gjorde och mobbning ska inte behöva dras till någon extrem gräns för att kunna definieras eller för att de omkring ska uppmärksamma det.

Jag vet att det är fler än jag som gått igenom jobbiga saker under tonåren. Därför vill jag dela med mig av min historia.

Jag vill tacka min pojkvän och min storebror för att de alltid funnits där för mig när jag känt mig som minst. När jag skämts som mest och gråtit som hårdast. När jag var som mest övergiven motiverade ni mig till att fortsätta kämpa för att jag är bäst på det jag gör, bäst på att vara jag.


16 kommentarer



16 kommentarer om “Gymnasietiden”

Leave a Reply

Your email address will not be published.

Jag accepterar villkoren som finns här

  • ❤️

    Reply
  • Så viktig text och så bra skrivet! kram till dig

    Reply
  • Så sjukt grymt skrivit!! <3

    Reply
  • Fruktansvärt bra skrivet!

    Reply
  • Du verkar så klok:) Skriv mer liknande inlägg, jätte kul och inspirerande att läsa!

    Reply
  • åhh så bra formulerat!

    Reply
  • Åh fina! Fick tårar i ögonen av din text. Jag kände igen mig så väl i din beskrivning om att synas och höras. Det är det bästa jag vet, däremot har jag haft enorm tur att inte få skit för det. Det ger mig ont i hjärtat att läsa om hur elaka människor kan va utan någon som helst anledning. Huvudsaken är att de inte fick vinna

    Reply
  • Tusen tack för det här inlägget, så bra skrivet! Jag känner mig igen så väl i det du berättar, blev helt rörd nu. Aldrig sluta vara ärlig mot dig själv och andra, det vill ta dig längst.

    Kram!

    Reply
  • Åh vad fint skrivet Alice! Kram på dig

    Reply
  • Tack för detta inlägg, känner igen mig så otroligt mycket i det du skriver och kändes bra att läsa. <3

    Reply
  • Respekt till dig! Det är så många som mår dåligt under gymnasiet (jag med) så det är viktigt med personer som dig som berättar sin historia, trots att det är jobbigt att ta bort poker facet. Älskar att du har vågat skriva detta 😊

    Reply
  • Va otroligt härligt med en ärlig text om gymnasietiden! Fantastiskt fint skrivet. Och håller med, det är så jäkla trist med folk som har förutfattade meningar. Vad ska det egentligen tjäna till? Kram E

    Reply
  • Vilken fantastisk tjej du är! Jättefint inlägg och inspiration till dem som kämpar med detta idag.
    Kram!

    Reply
  • Ojoj, läste denna text ca ett halvår efter den publicerades, men sitter med gåshud. Så fint och inspirerande skrivet. Öppet och ärligt, du är grym!

    Reply
  • Åh vad fint skrivet. Och vad jag behövde detta. Jag har precis börjat gymnasiet och har inte “den bästa tiden i mitt liv” fastän jag borde det om man ser till vad alla säger. TACK <3 för detta ärliga, fina. Det gjorde min dag lite bättre.

    Reply
  • ❤️

    Reply